Det här är en svår text att skriva. Dels för att den handlar om en tung sorg som drabbade oss i veckan. Dels för att den handlar om ansvar. Av den anledningen är det en extra viktig text att skriva.
Känn på ordet: ansvar. Ordet på engelska är responsibility, som kan härledas ur ordet respons = svar, det vill säga att om något händer ska det leda till någon form av svar. Man kan också uttrycka det som att en händelse leder till någon form av svarshändelse.
Ansvar som djurägare
Låt mig bli lite mer konkret. Vi har en hund, eller vi hade en hund. Hon var en ganska vass individ som såg sig som ranghög i de flesta sammanhang. Trots att hon var uppvuxen med en tik av samma ras fram till hon var 1,5 år, tyckte hon i vuxen ålder inte om andra tikar. Hon morrade och skällde så snart hon träffade på någon annan tik. Hanar skällde hon också på, men kunde vid närkontakt umgås på ett bra sätt med dem. När hon då och då vistades på hundpensionat hittade ägaren alltid bra sätt att placera hundarna så att hon kom väl överens med sina boxgrannar.
Hunden var av vallhundsras, med en hel del vaktinstinkter också. Det gjorde att hon skällde ganska mycket på allt som rörde sig och allt hon såg komma på vägarna utanför huset. Det är ofta en bra egenskap för en hund när man bor på landet. Man vill gärna veta vad som rör sig och om någon har kommit in på tomten.
Sen kan det tyvärr ibland leda till att detta vaktbeteende tar överhanden. I det här fallet tror vi att det var vad som hände. Min dotter satt med hunden i koppel i kvällssolen. Hon hade ägnat sig åt pälsvård och klippt pälsen mellan trampdynorna. Plötsligt kom en person joggande på vägen, och jag misstänker att både dotter och hund blev lite överraskade av detta plötsliga uppdykande runt knuten på huset.
Vår hund rusade fram och bet joggaren i tummen. När hen försökte sparka bort hunden för att göra sig fri tog hon ett bett i benet också. Det här är skeendet som jag har fått berättat för mig. Jag såg det inte hända själv, men det är det troliga skeendet.
Triggad av skyddsinstinkt
Vår hund kan ha triggats av beröringen från pälsvården eller av underliggande smärta från bakbenen (hunden hade opererat korsbandet i ett knä för knappt ett år sedan, och det är inte ovanligt att även det andra knäet blir påverkat). Hon kan också ha triggats av överraskningen och velat beskydda sin lillmatte. Ur hundens (Obs!) synvinkel var detta ett helt naturligt beteende och en skyddsinstinkt.
Oavsett vad som utlöste situationen är det här givetvis ett helt oacceptabelt beteende från en hund. En hund får inte rusa fram och bita en människa, oavsett hur naturligt beteendet kan ha varit ur hundens egen synvinkel.
Lagens ansvar
Har du någon gång funderat på vad som är ditt ansvar som djurägare? Har du ansvar för allt vad ditt djur hittar på, antingen du kan hjälpa det eller inte? Svaret på det är: ja.
Enligt Lagen om tillsyn över hundar och katter (2007:1150) 1 § Hundar och katter skall hållas under sådan tillsyn och skötas på ett sådant sätt som, med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter, behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter.
Ansvar att förebygga
Vår hund hade aldrig visat några tendenser att vilja bita människor förut. Hon tyckte inte om andra tikar, men just därför träffade hon inga tikar på nära håll (förebyggande av skador, se stycket ovan). Hon kunde vara sur och grinig ibland, visa tänderna vid luggande borstning, men hon gjorde aldrig mer än markerade att hon inte tyckte om det.
Att hunden plötsligt bet en människa kom som en överraskning för oss. Vi blev överrumplade och givetvis så ledsna för personen som blev biten. Den som var allra mest ledsen, för att inte säga förkrossad, var vår dotter som var rädd att alla skulle tycka att det var hennes fel.
Vårt ansvar som djurägare vid en sådan här händelse är att förhindra att det någonsin kan hända igen. Tänk om det hade varit ett litet barn som kommit gående? Tänk om det hade blivit djupare skador än bara några sår i huden? Det är en risk som vi inte är beredda att ta, och därför fattade vi redan samma kväll det smärtsamma beslutet att Tess skulle få somna in.
Moraliskt ansvar
Ansvaret för att förbygga och förhindra att det kan hända igen är mer än bara ett lagmässigt krav, som jag ser det. Det finns också ett moraliskt krav att förhindra att något liknande kan hända igen.
I det här fallet valde vi att ta bort hunden. Det är möjligt att några som läser detta ser oss som dåliga djurägare för att vi tog detta drastiska beslut. Jag vill betona att för oss var Tess en älskad familjemedlem. Hon var ingen aggressiv hund hela tiden. Dock hade hon en tendens att triggas igång av vissa händelser. Hon ville vakta och skälla på allt hon såg. Hon hade en stark ovilja mot tikar, och nu verkade hon dessvärre ha förlorat spärren för att bita människor.
Vi har dessutom en son på drygt 2 år som precis är stor nog att öppna dörrar. Han är heller inte särskilt respektfull mot djuren (i sitt oförstånd) och vi kunde inte utesluta att hon skulle kunna bita honom nästa gång. Likaså att han skulle kunna öppna dörren och hunden springa ut. Det är omöjligt att ha 100 % kontroll på en hund precis hela tiden, och därmed vad detta ingen risk vi var beredda att ta.
Avlivning i lugn och trygghet
Att jag som matte och veterinär var den som skulle genomföra avlivningen är en självklarhet för mig. Det är den sista tjänsten jag kan ge till våra djur. Tess fick somna in på gräsmattan här hemma omgiven av sin sörjande familj. Ingen stress, ingen smärta, inget lidande. Det är det viktigaste för mig.
Det här var en svår text att skriva, men nu känns det lite bättre att ha kunnat sätta ord på vad som har hänt den här veckan. Tack för att du har orkat läsa texten ända till slutet. Om du har egna erfarenheter från liknande situationer eller vill ge någon kommentar är du mer än välkommen att höra av dig. Använd något av knappvalen längst ner på sidan.
Vänliga hälsningar,
Agneta Andersson
Veterinär Vetmobilen
